Befriad och ack så sårbar!

Ja i torsdags var det äntligen dags att ta av mitt bandage och all tejp. Och himmel vad nervös och skakig jag var! Men kära mammsen var smart och snäll och erbjöd sig att sitta med i lurarna och pladdra bort allt och peppa och "lugna-ner-förklara" när jag ville sluta.
Själva bandaget var inte så hemskt att ta av, det var när jag såg det intorkade blodet på tejperna det blev jobbigt! Tog det säkra före det osäkra och började med det i armvecket och tur var väl det, för det var det finaste. Men långt! Hela ca 2,5cm! Haha jag vet jag är löjlig, men fobier är fobier.
Nästa fick bli handleden och det var det som gjorde mest ont, jäkla hår tills nästa gång ska jag ha rakat mig först! Och trots att det är det som gjort, och gör, mest ont så är det minst. Men känns gör det som sagt!
Det sista fick bli i handen och det var tur jag inte började med det. Typ 2,5cm det också och liiite värre än de andra. Men om jag jämför med det jag hade på högra handen är det ingenting! Däremot var det det lättaste att ta av och gjorde minst ont. Förmodligen i brist på hår i handflatan och för att huden på handen luckras upp, eftersom jag inte nött ner den som vanligt.

 


Det var det och på det hela tycker jag att det gick rätt bra. Mamma fick påminna mig några gånger att andas, men jag svimmade inte och överlevde gjorde jag visst också! :P Men mammsen ska ha stort tack, för utan henne hade det tagit avsevärt mycket längre tid och jag hade nog fjompat mig och inte vågat ta alla :)

 

Just nu känns allt väldigt sårbart och många rörelser gör förbannat ont. Tummen och snittet under är värst och jag sover med tumstödet, eftersom första natten trodde jag att jag höll på att bryta av mig tummen flera gånger! Tur att Matthias sover med proppar för en och annan svordom frästes nog fram.
Det känns som om jag har lång väg kvar, och så ska det nog vara, med det är ju faktiskt bara halva tiden av sjukskrivningen som gått. Denna vecka var det fortsatt vila och så får jag se hur det känns tills nästa! :)

 
Vardagen |